Motsägelsefullt

Motsägelsefulla saker tycker jag är intressant. Som t ex att en läkare enligt lag måste träffa sin patient för att få sjukskriva henne/honom, men försäkringsläkaren behöver inte träffa patienten för att hävda att sjukskrivningen är fel. Jag undrar om det finns någon annan yrkesgrupp som får sin kompetens så underkänd så ofta och av sina egna kollegor.

En annan kul motsägning (undrar om det heter så, nej, motsägelse heter det nog) motsägelse, är när man kan läsa i tidningen eller höra någon säga att något bevisar en teori. En teori är en teori, om den blir bevisad är det ingen teori längre, då är det fakta. Det kan finnas något som stödjer en teori, men teorin blir inte bevisad av det, det blir inte fakta, det är fortfarande en teori. En teori är inte en sanning, bara en möjlig sanning. Men kan den vara en lögn? Nej, det kan den nog inte.

Lögnen, den är spännande. När ljuger man egentligen? Alla är nog överens om att om jag kommer sent till jobbet en morgon och säger att jag fick en vattenläcka och måste vänta på rörmokaren, när jag egentligen försov mig, så är det en lögn.
Men om jag skriver en berättelse om planeter i universum där det finns levande varelser som lever i ett samhälle som liknar vårt. Ljuger jag då?

För att en lögn ska bli en lögn måste det finnas en sanning. Lögnen är ju motsatsen till sanning, eller hur? Så länge jag inte hävdar att det är sant att det finns planeter med samhällen som vårat så kan ingen säga att jag ljuger. Däremot hittar jag på. Det är en annan sak, att hitta på något, att fantisera. Det här är tråkigt nog något som våra barn råkar ut för. Barn har ju en fantastisk fantasi, men när de berättar om en fantasi får de ofta höra att de ljuger. Det gör de ju oftast inte, de fantiserar och hittar på, på sitt eget sätt.

Att ljuga är något man för det mesta gör medvetet, ofta med ett tvivelaktigt syfte. Ibland har man inte heller riktigt klart för sig själv varför man ljugit. Nödlögner förekommer också då och då. En liten lögn, som att mamma frågar hur det är och jag svarar ”bra” fast jag håller på att explodera av ilska över något, eller har fruktansvärt ont i magen. Då säger jag ”bra” för jag orkar inte berätta, eller jag vill inte att hon ska bli orolig, eller så vill jag inte ha alla snusförnuftiga recept på huskurer som finns mot magont, eller så vet jag att hon skulle ta parti för min man om det var honom jag var arg på...

Sen finns det ju de som har egna sanningar. De som talar om hur det egentligen är, som vet bättre än andra. De kan man oftast inte resonera med, de är helt enkelt inte intresserade av att lyssna på framlagda bevis eller nya rön. De vet ju bäst.

Det leder mig tillbaka till försäkringsläkarna. De läser journaler, ser på röntgenbilder och hävdar sedan att den läkare som träffat, känt och talat med patienten har helt fel, kanske till och med ljuger. Den här patienten har minsann ingen whiplash-skada, förslitningsskada eller fibromyalgi, det är artros, och det är absolut inte orsakat av någon bilolycka eller dålig arbetsmiljö, det beror på att man föll ned för en trapp trettiofem år tidigare, och den här patienten har inga utmattningssyndrom, det är inbillningssjuka och beror förmodligen på att patienten är arbetsskygg, att patienten har arbetat i genomsnitt 80 timmar i veckan i sju år har ingenting med saken att göra.

Tänk att i ditt yrke hela tiden få ditt omdöme, din kunskap och kompetens underkänd, förbisedd, nonchalerad av dina egna kollegor. Är det kanske det som gör en del till försäkringsläkare senare? Snacka om motsägelsefullt. Först lägger de 15 år på utbildning för att under några år hjälpa och bota människor, sen går de över till att ägna sig åt raka motsatsen.

Det är soligt. Bakom molnen.

Må gott alla, för er egen skull…

Fru Sjödén