Rosa kalsonger och prickiga strumpor

Jag undrar vad Anders Borg tänker på när han står framför spegeln i badrummet, i randiga boxershorts och svarta strumpor, och borsta tänderna.

– Åh! Svart snodd i håret idag igen! Jag som vill ha röd. Det skulle vara så snyggt till skjortan jag tänker ha. Men jag ska ju träffa Calle idag, och pressen. Pressen! Tänk vilken historia de skulle göra av att jag hade röd snodd i håret! Nej, det får bli svart idag, igen. Tråkigt, tråkigt, tråkigt.

Eller Fredrik Reinfeldt. Han sitter på sängkanten och funderar på vilken slips han ska ha. Tänk, jag tror att statsministern har såna där hängslen på sina strumpor! Såna som sitter hårt strax under knät och som har två band som man hakar fast i strumporna så de inte ska åka ned. Där sitter han och ska välja slips.

– Idag skulle jag vilja ha den där slipsen med dollartecken på! Tänk när vi sitter i riksdagen idag och ska rösta fram nya budgeten så trycker jag på speldosan i smyg och den börjar spela ”Staten och Kapitalet”! Haha vad roligt! Men, nej, det går ju inte. Jag är ju STATSMINISTERN. Måste vara seriös. Men tänk bara… vad chockade alla skulle bli!

Carl Bildt: – Hmmmm, idag ska jag träffa Nya Zeelands ambassadör, förmodligen en färgstark kvinna, jag tar nog den skärrrrra skjorrrrtan.

E-type, Martin Eriksson, berättade i TV-programmet ”Så mycket bättre” sist att kungen jazzade järnet till hans låt ”Banca Banca” när kronprinsessan fyllde 25 år.

Jag tycker om att tänka på att officiella personer, som ofta ska framstå som SERIÖSA, faktiskt har ett privat liv och kanske till och med har humor. De är MÄNNISKOR helt enkelt. De skäller på barnen, sitter på toa och läser Dassboken, sitter på möten och är kissnödiga så det bubblar i öronen på dem. Superpiffiga kvinnor som Filippa Reinfeldt fiser i hissen, Beatrice Ask får hicka mitt under ett möte med polischefen. De är människor helt enkelt.

Det kommer sig nog från när min mamma skulle lugna mig och en klasskompis i nian, vi skulle ha något prov och var jättenervösa. Mamma sa till oss: ”När ni sätter er i klassrummet, blunda och tänk er läraren i rosa kalsonger med gröna elefanter på. Till det bär han en undertröja med en bild av Nalle Puh. Ingen människa med rosa kalsonger och gröna elefanter, och en undertröja med en bild av Nalle Puh kan vara vare sig elak eller farlig.”
Vi gjorde som kära mor sa och blev naturligtvis full i fnitter. Provet klarade vi galant men vi hade väl inte gjort det bästa intrycket på läraren, han var minst sagt irriterad på oss.

Genom åren har det följt mig. I anställningsintervjuer, i kontakt med myndigheter, ja överallt där jag ska träffa människor som på något sätt ska avgöra en del av mitt liv. När jag är lite nervös. Då tänker jag: Jo, den här människan har också torkat sig i häcken i morse och rapat äggmacka över matbordet, pussat dottern adjö utanför skolan och antagligen sjöng han/hon med E-type i Banca Banca på radion. Och då måste jag ju fråga mig: Är det nån att vara rädd för?

Må gott alla!

Det ÄR vinter, det ÄR vinter...

Fru Sjödén

Motsägelsefullt

Motsägelsefulla saker tycker jag är intressant. Som t ex att en läkare enligt lag måste träffa sin patient för att få sjukskriva henne/honom, men försäkringsläkaren behöver inte träffa patienten för att hävda att sjukskrivningen är fel. Jag undrar om det finns någon annan yrkesgrupp som får sin kompetens så underkänd så ofta och av sina egna kollegor.

En annan kul motsägning (undrar om det heter så, nej, motsägelse heter det nog) motsägelse, är när man kan läsa i tidningen eller höra någon säga att något bevisar en teori. En teori är en teori, om den blir bevisad är det ingen teori längre, då är det fakta. Det kan finnas något som stödjer en teori, men teorin blir inte bevisad av det, det blir inte fakta, det är fortfarande en teori. En teori är inte en sanning, bara en möjlig sanning. Men kan den vara en lögn? Nej, det kan den nog inte.

Lögnen, den är spännande. När ljuger man egentligen? Alla är nog överens om att om jag kommer sent till jobbet en morgon och säger att jag fick en vattenläcka och måste vänta på rörmokaren, när jag egentligen försov mig, så är det en lögn.
Men om jag skriver en berättelse om planeter i universum där det finns levande varelser som lever i ett samhälle som liknar vårt. Ljuger jag då?

För att en lögn ska bli en lögn måste det finnas en sanning. Lögnen är ju motsatsen till sanning, eller hur? Så länge jag inte hävdar att det är sant att det finns planeter med samhällen som vårat så kan ingen säga att jag ljuger. Däremot hittar jag på. Det är en annan sak, att hitta på något, att fantisera. Det här är tråkigt nog något som våra barn råkar ut för. Barn har ju en fantastisk fantasi, men när de berättar om en fantasi får de ofta höra att de ljuger. Det gör de ju oftast inte, de fantiserar och hittar på, på sitt eget sätt.

Att ljuga är något man för det mesta gör medvetet, ofta med ett tvivelaktigt syfte. Ibland har man inte heller riktigt klart för sig själv varför man ljugit. Nödlögner förekommer också då och då. En liten lögn, som att mamma frågar hur det är och jag svarar ”bra” fast jag håller på att explodera av ilska över något, eller har fruktansvärt ont i magen. Då säger jag ”bra” för jag orkar inte berätta, eller jag vill inte att hon ska bli orolig, eller så vill jag inte ha alla snusförnuftiga recept på huskurer som finns mot magont, eller så vet jag att hon skulle ta parti för min man om det var honom jag var arg på...

Sen finns det ju de som har egna sanningar. De som talar om hur det egentligen är, som vet bättre än andra. De kan man oftast inte resonera med, de är helt enkelt inte intresserade av att lyssna på framlagda bevis eller nya rön. De vet ju bäst.

Det leder mig tillbaka till försäkringsläkarna. De läser journaler, ser på röntgenbilder och hävdar sedan att den läkare som träffat, känt och talat med patienten har helt fel, kanske till och med ljuger. Den här patienten har minsann ingen whiplash-skada, förslitningsskada eller fibromyalgi, det är artros, och det är absolut inte orsakat av någon bilolycka eller dålig arbetsmiljö, det beror på att man föll ned för en trapp trettiofem år tidigare, och den här patienten har inga utmattningssyndrom, det är inbillningssjuka och beror förmodligen på att patienten är arbetsskygg, att patienten har arbetat i genomsnitt 80 timmar i veckan i sju år har ingenting med saken att göra.

Tänk att i ditt yrke hela tiden få ditt omdöme, din kunskap och kompetens underkänd, förbisedd, nonchalerad av dina egna kollegor. Är det kanske det som gör en del till försäkringsläkare senare? Snacka om motsägelsefullt. Först lägger de 15 år på utbildning för att under några år hjälpa och bota människor, sen går de över till att ägna sig åt raka motsatsen.

Det är soligt. Bakom molnen.

Må gott alla, för er egen skull…

Fru Sjödén

Religi...ering...?

Religion är en märklig företeelse. Nästan alla har en, även ateister kan man säga, deras filosofi är ju att inte tro på något, eller kanske att tro på sig själv, det kan också vara en religion. Nästan alla religioner straffar människan på något sätt, i de flesta religioner genom att skicka förtappade själar till helvetet där straffen är väldigt konkreta, det pinas och plågas, både själsligt och kroppsligt. Konstnärer har frossat i att avbilda helvetet med glödande tänger som nyper och sliter i kroppar, galenskap men framförallt eld.

Det är lite intressant att människans största bedrift, att lära sig behärska elden, inom religioner används som dess värsta tortyrredskap. Se bara på inkvisitionen och dess häxprocesser, eld, och i viss mån vatten. Vatten användes i första hand för att avgöra om en misstänkt häxa var skyldig eller inte, flöt hon var hon skyldig, sjönk hon var hon oskyldig, förstås. Så bekvämt, inga efterverkningar där inte. Men elden förtärde, slukade och lämnade bara aska kvar, som kunde spridas för vinden så inga spår fanns kvar.

Till helvetet vill man ju inte komma. Men eftersom nästan alla religioner har någon form av helvete, och hyser den bestämda uppfattningen att alla som inte tror på den rätta religionen faktiskt kommer till helvetet, så måste helvetet vara välbefolkat. Faktiskt så välbefolkat att det inte kan finnas någon själ i himlen, eller vad nu motsatsen till helvetet är. Och finns det någon där så är den själen i allra högsta grad ensam. Fast det kanske är bra att vara ensam med Gud Fader och Jesus, om nu Jesus finns där, det vet man ju inte, det kan säkert finnas någon sekt eller liknande som anser att Jesus var en avfälling som hamnade i helvetet.

Men tänk bara, att ha Gud för sig själv, med alla dennes uppmärksamhet. Jag undrar vilka frågor man skulle ställa, om man fick förstås, Gud borde vara väldigt upptagen med allt stök i världen. Man kanske skulle få boka en tid. Undrar om Gud har en Filofax. Men det är klart, Sankte Per och de andra änglarna finns ju där. De kanske har Guds Filofax, eller de har nog Outlook, där finns ju kalender och då kan de ha koll på varandras kalendrar också. Ja, så det inte blir någon dubbelbokning alltså. Gud och änglarna har ju stora delar av världen att bevaka, det är nog dygnet runt-jobb med alla olika tidszoner. Undrar om änglarna får övertidsersättning. De har nog inte tid med själar där, det är nog praktiskt även för Gud att alla själar kommer till helvetet. Gud kan ju ha delegerat till Lucifer att ta hand om massorna, så Gud och hans änglar kan sköta det viktiga. I helvetet kan massorna hållas i schack och inte störa med krav på jobb, högre lön, fungerande infrastruktur, bostäder, dagis mm. Och då måste ju Gud och änglarna ha det bra också, för att orka med det viktiga. Mycket förmåner säkert, Rut-avdrag, fri internetuppkoppling, dubbla bostäder och fritt flyg, jo, fattas bara, de verkar ju över hela världen! säkert fri healing också, men vänta nu, det här påminner mig om något, vad kan det vara?

Må så gott!

Dimman glöder över Fryken

Fru Sjödén

Farthållaren

Det är jag som kör den där röda bilen och alltid håller hastighetsbegränsningarna, vardagar mellan 7.30 – 8.00 och 17.00 – 17.30. Jag skulle mycket väl kunna köra lika fort som alla andra, men jag gör inte det. Det är ett aktivt val jag har gjort.

Det är någon som sagt till mig att vägarna är doserade för 20km högre hastighet än fartskyltarna visar. Det kan jag inte kommentera för det vet jag inget om. Jag lägger mig inte i hur fort andra kör, om jag inte ser en uppenbar fartdåre, som kör utan tanke på vare sig andras eller sitt eget liv, då blir jag allt lite förbannad, men annars bryr jag mig inte så mycket. Nej faktiskt inte!

Nej, det är jag själv som valt att hålla hastighetsbegränsningen. Utefter vägen jag kör till och från jobbet så ligger det många gårdar, en del ligger helt nära vägen. Jag känner inte alla som bor där, men jag har sett barn där, hundar och katter. Det ligger hagar nära vägen där det går får, kor, eller hästar. I en av gårdarna, som ligger precis vid vägen, där har de varit lite finurliga. De har ställt ut en sittvagn med en docka i, precis vid vägkanten. De som inte kör där så ofta de saktar automatiskt farten när de ser vagnen, sen finns det de som åker där varje dag, de bryr sig nog inte så mycket längre, de blåser förbi i både 80 och 90 km/h. Fartbegränsningen där är 80km/h så det är lagligt att köra så fort där, men kanske inte så klokt. Jag vet att det bor barn där, de står nämligen vid vägen och väntar på skolbussen varje dag. Nej, just det, jag kör naturligtvis inte så fort där.

Jag tänker att, bodde jag så nära vägen som de gör, eller de andra gårdarna efter vägen, så skulle jag tycka det var obehagligt med så hög hastighet utanför dörren. Så, utav ren respekt för de som bor där så håller jag i alla fall hastighetsbegränsningen, och vid gården med vagnen, där släpper jag gasen och saktar ned när jag kör förbi. Man vet ju aldrig, något av barnen kan vara ute på gården och leka. Det vet man ju hur barn är när de leker, totalt blinda för allt runt omkring.

Det är klart att jag också har varit stressad någon gång och blåst på för fort, jag är inte perfekt. Men för det mesta kan jag ta det lugnt. Faktiskt, det är riktigt skönt att ligga och puttra i 70 eller 80km/h på morgonen, lyssna på radion, planera dagen, eller när jag åker hem på kvällen så kan jag koppla av från jobbet.

Så, alla ni som störs av den där kärringen som kör den lilla röda bilen, fall in i mitt tempo så ska ni se att dagen kommer att kännas mycket bättre! Man ska inte ha så bråttom, dagarna rinner iväg så fort ändå. Rusa inte fram i livet, du kanske missar att leva!

Var rädda om er!

En kall oktobermorgon stiger dimman över Fryken

Fru Sjödén